Sex flamencoformer att lyssna efter

Vad en palo är

En palo är, enligt Wikipedias definition, en av flamencons traditionella musikaliska former, klassificerad efter rytm, tonart, ursprung och liknande drag. UNESCO, som 2010 tog upp flamenco på sin representativa lista, beskriver konsten som en fusion av sång, dans och gitarrspel. Fotografiet visar en dansare och en gitarrist på Plaza de España i Sevilla, inte på denna tablao. På tablaon bestämmer artisterna vilka palos som framförs, och spelstället uppger att ensemblen roterar varje vecka. Wikipedia tillägger att klassificeringen är populär och ibland inkonsekvent, så även specialister grupperar palos något olika.

Soleá, den tunga

Soleá går i tolv taktslag. Wikipedia beskriver dess texter som i allmänhet allvarliga och högtidliga och menar att den troligen uppstod bland Calé-romerna i Cádiz eller Sevilla. Den tidigaste kända omnämnandet är av poeten Gustavo Adolfo Bécquer 1862. Biljettsidan för Tablao 1911 anger soleás bland föreställningens stilar. Lyssna efter hur sångaren drar ut en fras medan gitarren håller kvar cykeln under. Wikipedia säger att sångare måste balansera passion och återhållsamhet, och att ironi ofta förekommer i texterna.

Seguiriya, den mörkaste

Seguiriya tillhör gruppen cante jondo, den djupa sången. Wikipedia beskriver den som en av de viktigaste stilarna inom flamenco och citerar en källa som kallar den konstformens mest tragiska och intensivt känsloladdade uttryck. Den använder en compás i tolv slag som är besläktad med soleá: börja en soleá-cykel på dess åttonde slag och du får ett seguiriya-mönster. Den sjungs ofta med rubato. Dansen till den introducerades först av Vicente Escudero 1940, enligt sidan.

Tarantas, sånger från gruvorna

Bokningssidan nämner tarantas bland stilarna. Wikipedia placerar taranton i gruvregionen Almería och grupperar den med fandango och taranta som gruvornas sånger. Där står det att taranton först sjöngs fritt, att gitarren senare lade till rytm, och att dansen blev populär omkring 1940-talet med Carmen Amaya kallad dess moder. Samma sida varnar för att källorna är svaga, så betrakta dessa detaljer som preliminära.

Bulerías, den som avslutar kvällen

Wikipedia spårar bulerías till den kalé-romska gemenskapen i Jerez under 1800-talet. Den har en tolvslagcykel, lämnar mest utrymme för improvisation och började som ett snabbt, livligt avslutningsnummer efter soleares. Den avslutar ofta en flamencoträff. Biljettsidan nämner bulerías bland föreställningens stilar, så du har god chans att möta den, även om artisterna bestämmer ordningen. Wikipedia anger det vanliga tempot till ungefär 195 till 240 slag per minut, en takt som förklarar varför formen känns som en befrielse.

Farruca, den strama dansen

Farruca går i fyra slag. Wikipedia beskriver musiken som stram, allvarlig eller dyster och säger att den traditionellt har dansats av män, även om kvinnor också har dansat den. Den sevillanske dansaren Faíco, med gitarristen Ramón Montoya, tillskrivs traditionellt den moderna versionen. Många framföranden accelererar mot en avslutande sektion av fotarbete. Sidan säger att formens geografiska ursprung är osäkert, med Galicien som den traditionella kopplingen.

Tangos, den festliga

Tangos rör sig i en fyraslagscykel. Wikipedias sida om palos kontrasterar dem och bulerías mot de högtidliga djupa formerna som snabbare och festliga, placerar tangos och tientos under duple taktart och skiljer deras fyraslagscykel från tolvslagscykeln hos soleá och dess släktingar. Om en föreställning går från ett långsamt, allvarligt nummer till något som lyfter rummet, hör du förmodligen bytet från en familj till en annan. För själva kvällen förklarar guiden till tablaons biljetter vad bokningen omfattar.

Läs nästa: Tablao 1911 biljetter och platser